Var ska jag börja?
Ja var ska jag börja? Jag borde börja använda bloggen igen, använda den så jag ens förstår själv vad som händer.
Efter två veckor i lund på ett center för hjärnskadade barn kan jag lova att vi var rätt slut. Jag skulle på läkarbesök för att kolla upp min mage i måndags. Jag trodde enbart jag skulle dit för att få lite skit för att jag äter för lite. Jag har gått ner drygt 30 kilo och fortsätter gå ner, min läkare och sjukgymnst säger att det kanske är någon tarmsjukdom men nej det har jag inte trott. Jag sitter där i måndags och läkaren frågar massa om min mage. Tillslut kommer det fram att mina prover visar att jag har en inflammation i kroppen. Till största sannolikhet i tarmen, crohns sjukdom. Jag orkade inte ens ta in det så jag satt och skrattade hos läkaren. Skulle det mot all förmodan inte vara Crohns har jag reumatism. Så jävla sjukt. Nu ska jag röntgas och utredas för att se hur skadad min tarm är och för att kunna starta en behandling. Men det finns inget bot. Förhoppningsvis kan mediciner minska skoven och hålla inflammationen hyvsat lugn. Suck..
Sedan skulle jag till min sjukgymnast för att göra ledstatustest som fk ville ha för att kunna se om jag har rätt till att få vissa saker anpassade i en bil... Väl där subluxerar vänster höft och vänster axel. Min sjukgymmast upptäcker att hela min vänster kroppshalva är mer överrörilg än vi någonsin kunnat tro. Det finns ingenting som tar emot mina leder mer än när mina muskler säger ifrån. Det går att vrida och vända dom hur som helst. Jag ligger och skriker under undersökningen, svimmar av smärta och kräks av smärta. Natten är total kaos, på tisdag morgon får min läkare veta allt och jag kommer in till mottagningen. Jag träffar min läkare som har smått panik över allt, jag blir lagd i en säng och ligger där hela dagen. Min psykolog kommer och sitter med mig i två timmar, jag svimmar av smärta, kan knappt prata för smärtan är så hög, skriker och har panik av smärta. Min sjukgymnast försöker göra saker för att lindra. Sedan åker jag hem. In fick föresten sjukresor hämta mig för jag kunde inte sitta i en bil. Hem låg jag ner i mina föräldrars Suv. Veckan har fortsatt såhär. Jag försöker ta så mycket smärtdämpande jag bara kan. :Jag tuppar av för smärtan är så hög, jag kräks för smärtan är så sjuk. Jag skriker och gråter av smärta vilket nästintll aldrig händer. Jag har försökt klara mig hemma men det är nog tveksamt om det går längre. Arbetsterapeut kom både i torsdags och fredags och gav mig hjälpmedel. Jag kan inte gå och jag behöver hjälp att ställa mig upp när jag ska på toa. Det är allt jag är uppe per dygn, försöka ta mig till toaletten några gånger per dygn. Jag ska få elrullstol inne, hiss i trappan till övervåningen. Hela badrummet måste göras om rätt akut för jag måste komma in med rullstol. Det ska byggas en bänk så jag kan sitta i duschen. Alla trösklar i huset ska bort så jag kan ta mig runt med elrullstolen. En ramp eller hiss ska byggas så jag kommer in i vårt hus.
Allt är kaos. Hela livet har rasat. Jag brukar försöka se mig som så frisk det går men jag har insett hur sjuk jag är. Mina leder kan aldrig någonsin bli bättre. Sålänge jag går ner i vikt kommer min kropp bara bli ännu värre och jag kan inte bygga muskler som friska människor så det är panik. Perioderna jag har haft som är "bra" har inte funnits på 1-2 år. Det är bara att inse, det är inte så längre. Jag behöver hjälpmedel för att kunna använda min kropp några år till. Jag är så fruktansvärt ledsen för att jag har både EDS, narkolepsi och crohns. En hade räckt. En hade räckt för att må dåligt och vara sjukskriven 100 %. Jag orkar inte mer. Står inte ut med mer smärta.
Nu kan jag inte skriva mer. Har svimmat en gång under inlägget och haft smärttoppar. Jag kan dessutom knappt skriva på dator längre för vissa fingrar hoppar nästan ur led.
Just nu hatar jag min kropp. Har panik över allt. Vill inte mer. Jag har rasat, har insett hur sjuk min kropp är. Hur sjuk jag är. Fuck.