Om sanninen ska fram
Jag har denna bloggen enbart för att ni ska få följa vår renovering. Vad som händer med vårt hus, inte i vårt liv. Vårt liv är egentligen inte vår renovering.
Jag är så oerhört trött på att folk ska lägga sig i vårt liv. Det finns väldigt få som vet hur vårt liv verkligen är. Det finns några få vänner och släkt som verkligen vet.
Ni tror att jag har fixat mig på morgonen, d.v.s. duschat, sminkat mig och fixat en tre åring, kört till Ikea idag, plockat varor, kört en kundvagn, packat, burit, packat in i bilen, haft koll på en 3åring samt kört hem, packat upp och monterat ihop. Det är väl vad en Ikeatur brukar innebära.
Sanningen är den att jag fick sitta i en stol i duschen, ha duschstrålen på så svag stråle som möjligt för att strålarna inte ska kännas som knivar. Jag gick sedan och svimmade i soffan där jag blev liggande ett tag. Min mamma var hos mig hela morgonen för att kunna ta min son till dagis. Min pappa kom och hämta oss och jag låg/satt invirad i en filt och hade kudde med mig i bilen. Det första min mamma hämtade var en kundvagn (sådan man kör sängar på) där jag fick sitta. Min mamma och pappa bar alla saker, packade, packade in i bilen och körde hem. När jag kom hem orkade jag faktiskt fixa lite för att sedan bäddas ner i sängen med mitt bolltäcke (hjälper mot smärta) och här ligger jag än. Att jag dessutom under denna dagen fått ta starka mediciner mot min smärta bör nämnas.
Så när jag säger att jag varit på Ikea innebär inte det att jag är på Ikea som ni är på Ikea. Jag gör saker men jag gör saker på mitt vis.
Det jag ville komma fram till med all denna text är att ni inte vet ett dugg om hur vårt/mitt liv är. Sålänge du inte är min sambo, min mamma, min pappa, min farmor, min morfar, min mormor, börjar på Je, börjar på Li, börjar på Ha, börjar på An, börjar på Em, börjar på Po, börjar på Ma, börjar på Lo, är sambons närmsta chef eller är någon av mina vårdare har ni ingen som helst aning om hur vårt liv faktiskt är.
Hur väl ni än tror ni känner mig, hur mycket ni än läser min blogg, min facebook eller om ni träffar mig en gång i månaden, ni har ingen som helst aning om hur mitt liv egentligen är. När ni träffar mig kan jag lotsas, kan kan stå ut med min smärta en stund, den stunden vi träffas, det är vad som händer sen ni inte ser. Om vi umgås en kväll ser ni inte hur dagarna efter ser ut. Ni vet inte att soffan är platsen jag spenderar dagarna efter middagen med er.
Jag skulle uppskatta om folk slutar prata om våra liv. Ni får jätte gärna ställa frågor om det är något ni inte förstår. Om det är något ni inte får ihop eller undrar över. Fråga oss och ingen annan, för som sagt, det är inte många som vet sanningen om hur vårt liv är. Om ni frågan någon annan om vårt liv får ni höra vad dom tror, inte hur vårt liv är. Att leva med min kropp är inte lätt. Att dessutom ha en 3åring med en rätt nedsatt hälsa gör det inte lättare. Att då mannen i huset jobbet heltid, två skift. Det gör det svårt.
Så snälla, det är ingen mening att ni pratar om vårt liv för ni vet inte. Ni kommer inte få höra sanningen sålänge ni inte frågar oss.
Tack.