underbarahemmet

Nu börjar livet på allvar. Hur fan ska det gå? På måndag är jag själv med Tian. Han kan inte gå på dagis, alla andra börjar jobba. Han och jag. Jag svimmar, han har huvudvärk. Jag kommer inte upp ur sängen, jag har kataplexier (förlamningar). Paniken jag känner är enorm. Att min man skulle vara hemma en längre period igen är inte hållbart. Vi är unge, han ska jobba. Det är ohållbart att vara hemma, tänk om det dröjer ett år till innan Tian kan gå på dagis/börja skolan? Hur fan ska livet gå ihop? Jag står inte ut. Jag vet inte vad jag ska ta vägen. Vi måste börja strukturera upp livet mer. Veckohandla bland annat. Att slippa det måstet varje dag, för just nu handlar vi varje dag, eller inte vi, utan han jag lever med. När badrummet är fixat blir tvätten lättare att hantera. Men mer går inte att göra något åt. Jag måste fortfarande kunna finnas till. Det värsta är alla svimningar. 

 

Och det jobbiga i allt är att jag tycker det är enormt jobbigt att ha folk här hemma när jag är som sämst. Jag orkar inte. När folk är hos mig ska jag "ta hand" om dom. Dom ska bjudas på mat , det ska vara städat, det ska bjudas på massor. Jag har enormt svårt när folk kommer hit för att hjälpa mig. Det slutar ändå med att jag gör mer än vad jag egentligen kan/orkar/ska/brukar göra. Visst är det bra att det finns någon där när jag svimmar för vår sons skull, men annars är det bara jobbigt tycker jag. 

 

Imorgon ska jag kolla runt på städerskor, se hur lång tid dom beräknar att det tar att städa vårt hus och hur ofta dom anser att det behövs göras. Det vore skönt om någon storstädar iaf, sen kan mannen och jag hjälpas åt att plocka och sånt, det gör vi ändå varje dag. 

 

Nej livet är jobbigt just nu. Det är nu verkligheten börjar, och denna verklighet är på obestämd tid. Vi vet inte när sonen kan gå på dagis igen. Vi har ingen aning.