Jävla kropp

Ikväll har tankarna snurrat. Det är omöjligt att sova. Eller somnat har jag säkert gjort 10 gånger men att fortsätta sova är inte lika lätt. Sinnessjukt att ha en sjukdom som gör en extremt trött, gör att man somnar utan att kunna styra samtidigt som man har kass nattsömn. Det behövs mediciner för att kunna vara vaken på dagen och en annan för att sova på natten. Sjukt. Änsålänge har jag fått börja med den för att bli piggare på dagen. Upp till ett år kan det ta innan vi vet om jag ens äter rätt medicin. Suck. 

Jag är förbannad. Förbannad för att min kropp fick alla dessa sjukdomar. Förbannad över att hoppet att en dag vakna frisk är försvunnet. Förbannad över att inget rehab på denna jorden kan göra mig bättre. Jag inser att det inte handlar om vad jag gör. Självklart är det viktigt att jag gör allt i min makt för att sköta min kropp och mitt liv, men mina leder och narkolepsin kommer ändå göra vad fan dom vill med min kropp. Jag styr inte min kropp och jag styr inte min framtid.

Jag är enormt sugen på att dra iväg i höst. Jag vet inte om jag vill ner till vårt hus i Kroatien eller typ Hawaii! Tror vårt hus i Kroatien är en bättre ide... Eller hyra ett hus på stranden i Montenegro. Då är vi hemma men ändå inte. Äcsh först måste mannen min få ledigt. Eller borde vi bara vara hemma. Suck igen. 

Alldeles för mycket tankar. Och alla sover! Mannen ska jobba om fyra timmar så han kan jag inte väcka... Längtar tills vi får ledigt ihop. Han har varit ledig två dagar i augusti. Nu jobbar han extremt sköna tider så det känns ändå som han är hemma mer nu än på hans förra jobb. Men ändå. Sen har han sitt tränarjobb. Men jag är så glad för att han har ett så pass normalt liv.