underbarahemmet

Sedan jag fick narkolepsidiagnosen har jag fått höra ett par gånger att "du har iallafall inte har cancer och en dödlig sjukdom". Självklart är jag glad för det, alla dagar i veckan. MEN hur ofta tänker friska människor på att "jag är iallafall inte döende" när dom kommer sent till jobbet, stressar från dagis, tappar ett kilo ris på golvet, inte kommer in på utbildningen dom vill, inte kan köpa huset för fem miljoner? Tänker dom då "men jag är inte döende?" Är det tacksam för att jag inte är döende jag ska vara? Har jag inte rätt att sörja allting i mitt liv som är fysiskt omöjligt att göra? Har jag inte rätt att känna mig totalt jävla förkrossad ett tag? Jag har fått två allvarliga kroniska diagnoser på ett halvår. Missförstå mig inte, jag är evigt tacksam för att jag inte har någon dödlig sjukdom, MEN jag sover ingenom mitt liv. Jag är omedveten större delen av livets timmar. 

 

Sista veckan har jag dessutom legat med migrän. För en stund sedan slog det mig att det kanske är en biverkning, mycket riktigt, mindre vanlig biverkning är migrän. Tro fan att jag får det med tanke på att jag hade enorma problem med det från 10 års ålder till för några år sedan. Och då menar jag inga normala migränanfall på några timmar utan veckolånga migränanfall. FAAAAAN. Min kropp är fan bara ett stort jävla fel.