En missad höst.
När sommaren började lida mot sitt slut hade jag panik. Panik inför en lång höst och vinter, panik inför fotoperation på sambon och misstänkt tumör, panik inför mer trötthet och mer smärta för min del. Vi bestämde oss för att åka på semester till lite värme och släkt för att sedan "ta tag i livet" när vi kom hem. Det hann vi aldrig. Sonen var sjuk hela resan, vi hade det bra ändå men han var hängig och orkade inte alls leka med kusinerna som vanligt. En vecka efter vi landat i sverige låg vi på akuten och sonen hade slangar och dropp. Sedan dess har livet varit sjukhusbesök och rädsla. Nu har snart 4 åringen varit sjuk i tre månader. Tre ofantligt långa månader som på ett sätt känns som en vecka.
Vi har kastats mellan hopp och förtvivlan. Från början misstänktes lunginflammation eller TBE, sedan blev det hjärnhinninflammation orsakat av virus, till att bli hjärninflammation, sedan visade det sig att dom missat ta borliaprov, borliaprovet var för högt och alla var säkra på att intravenös antibiotika skulle hjälpa, en LP skulle göras för att bli 100 %, nej istället visar det sig att han inte hade borlia nu, han har haft det någon annan gång (när fan då?). Då började det pratas om hjärntumör, förändringar i hjärnan, hjärtfel, allt och lite till undersöktes och nu är vi tillbaka vid att det är ett virus som orsakat hjärninflammation. Sex månader kan det ta innan han är tillbaka, han kan få bestående men. Det känns så ofattbart. Så otroligt orättvist, som att hans liv inte varit tillräckligt mycket ohälsa redan.
Vi kämpar här hemma. Vi är hemma ihop och försöker göra det bästa av dagarna. Mest består det av soffhäng men ibland orkar han pyssla lite, rita lite, leka lite.
Jag vet faktiskt inte varför jag skriver detta men jag ville bara få ur mig lite. Det känns som att vi lever i en bubbla. Jag är så otroligt tacksam för alla som bryr sig. Varken jag eller sambon har varit så sociala under dessa månader men vi uppskatar så alla som hör av sig, om och om igen. Fina människor som visar omtanke på olika vis, roliga små leksaker som kommer och roliga små videos eller vad som helst. Allt betyder mycket för oss.
Det är så ofattbart att livet ändå fortsätter utanför vårt hus. Här har livet stannat, allt har pausat i väntan på bättre tider. Ingenting spelar längre någon roll, förutom att sonen blir frisk igen. Jag skiter i allt annat rent ut sagt.
En stor sak till har hänt under hösten, vi har varit hos läkare och fått klartecken för en graviditet. Jag ska bara vänta på specialistvård för EDS, sen är det bara att låta det hända. Tänk att vi kanske kan ge vår son ett syskon. Vilken seger och vilken härlig känsla. Som vi har väntat och väntat på ett klartecken. Än lär det dröja ett tag men nu är det inte nej längre, inte fara för mitt liv. Nu har vi en plan.
Nu har jag nog svamlat färdigt. Min mage strejkar så sömn blir det tyvärr ingenting med just nu.
En sak har jag lärt mig under denna hösten, det är att det är skillnad mellan vänner och vänner. Vi är så otroligt tacksamma för er vänner som verkligen är vänner, tänk att det ska krävas något så allvarligt för att man ska inse sånt.