Tankar
Det snurrar mycket tankar i mitt huvud inatt. Jag funderar på människor som var nära oss de första åren i vår sons liv. Våra bästa vänner har fått barn, jag har varit mycket med deras dotter , jag skulle aldrig vilja ta avstånd från denna gudomliga varelse även om det skulle hända något mellan oss vuxna. Klart jag inte hade kunnat vara en del av hennes uppväxt om vi tex skulle blivit ovän som par. Men om vi lotsas att jag skulle blivit ovänn med en av dom, ja då hade jag gjort allt i min makt för att ännu ha bra kontakt med deras dotter (och son strax).
Jag förstår bara inte hur man kan ha fått en ärofylld roll för att sedan låta någon annan styra och bara träffa barnet några gånger om året.
Nej antingen hade jag varit där fullt ut som jag en gång lovade eller låta någon annan ta den platsen. Det är barnet som blir drabbat, ingen annan.